Inga spärrar
Vissa människor verkar inte ha några spärrar över huvud taget. Sådana har väl alltid funnits antar jag. Men jag kan ändå inte undgå att fascineras av dem. Ibland kan jag också önska att jag hade lite färre spärrar själv, eller färre hämningar i varje fall. Men att vara hämmad är en del av att vara svensk antar jag. Man är inte lika hemma i varje situation och så där chosefri som exempelvis de flesta amerikaner är från födseln i princip. Som svensk och europé går man helt enkelt inte omkring och tvingar sig på okända människor. Skulle man ändå göra det så kommer man garanterat inte göra lika bra ifrån sig som genomsnittsamerikanen. Fast nu kan jag tycka att det är lite skönt att vi är mer reserverade här. Jag vill helst slippa prata med okända personer på bussen bara för att de råkar sitta bredvid mig. Det är något som (mest svenskar) brukar klaga på. ”Nere på kontinenten och i USA råder en mycket mer öppen stämning. Där småpratar folk med varandra hela tiden även fast inte känner varandra. Fantastiskt.” Jag tycker inte att det är så fantastiskt. När sitter på bussen vill jag i regel få vara i fred med en bok eller med min musik. Får jag välja slipper jag helst att prata oväsentligheter med någon jag aldrig träffat förut. Om det nu skulle inträffa en krissituation så är det förstås en annan femma. De flesta som genomgått en HLR utbildning skulle troligtvis hjälpa en medmänniska i nöd även de som i vanliga fall helst slipper meningslösa konversationer med främlingar.
Leave a Reply